Råhyltan – Ett renoverings- och samarbetsprojekt

Paradis i vinterskrud

10 mars, 2018 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Oj så mycket snö det kom!

Det ser onekligen kallt ut. Och fasaden behöver ett lyft. Vänta bara till våren kommer!

Vårens arbete med dränering och utbygge känns avlägset. Men vi har som tur var fått ordning på öppna spisen, tack vare Gjermund Aaberg på Svenljunga Spis & Kaminrenovering. Jag längtar tills han får in en gammal vedspis i köket också! Men det är tur att vi ha kaminen, den installerade jordvärmepumpen klarar inte riktigt av att hålla värmen i huset när temperaturen går långt ner under noll. Vi planerar golvvärme i nedervåningen sen. Med gråmålade plankgolv. Jag vill försöka behålla torpkänslan.

Nu blir det varmt och gott! Och vilket år som helst ska vi måla också…

Nu är det ingen idé att renovera eller greja. När allt måste börja med dräneringen är det bara att träna på tålamod (tänk om jag hade ett trollspö…). Men vi planerar och planerar.

Såhär fint kommer det bli när glasverandan väl är på plats.

Jag får för mig att ta en skidtur, häromdagen fanns fina spår. Idag är de borta, så jag bestämmer mig för att ta en tur på sjön istället. Dumt beslut. Det är dubbelis och plötsligt krasar det under skidorna. Bra fästen blir det när vattnet fryser under fötterna på en. Det blir en promenad med hunden istället.

Det gick sådär att åka skidor på sjö med dubbelis. Nåja, bättre lycka en annan gång.

På vägen hem fixar jag några minnen från vårt blivande paradis i vinterskrud.

Paradis i vinterskrud

Bykhuset kurar i kylan.

Undrar just om det bor någon i jordkällaren?

Jerker och hans pappa i skogsbrukstagen. Det finns alltid något att roa sig med på ett torp…

Förnödenheter för skogsröjare.

Vart tog sommaren vägen – och takbyte

30 oktober, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Att sommaren är kort är väl knappast någon nyhet, men att den skulle gå så fort? Vad hände, liksom? Vad vi ägnade oss åt under de där futtiga sommardagarna? Operation upprensning! Det finns något visst i att hålla efter. För när man inte håller efter, ja, då gror det igen något helt ohemult. Alvas fina blomsterrabatter framför huset är borta sedan länge. Lupiner, gräs och annat har förvandlat tomten till en veritabel djungel (och man ville liksom inte tänka på vad som kunde gömma sig där under all växtlighet – jag tänker på ormar, fästingar och såna otrevligheter). Det var bara att börja röja!

Och det hade funnits en stig ner till sjön en gång. Men den var helt ogenomtränglig. Men utrustad med rätt redskap, löste det sig också och sen gick det utmärkt för oss att gå ner och ta ett dopp när vi blivit svettiga (för att inte tala om att hunden plötsligt hade tillgång till världens största vattenskål – lycka!).

En dag kommer bonden som bor en bit bort för att slå åkrarna. Eller ängarna. Eller fälten. Ja, de öppna ytorna. Det känns lite speciellt. Och det blir väldigt fint.

Allt är inte arbete. Svärfars båt har fått en ny boplats och erbjuder fina roddturer. Min nya kajak ligger i ladugården och väntar på paddelturer runt sjön.

Sen blev det höst. Och vi insåg att vi var tvungna att göra något åt taket. Det var nämligen inte helt tätt. På ena sidan sitter gammalt fint (sprött) lertegel, på andra betongpannor. Vi valde att gå all in på lertegel – under, under över alla under – ett gemensamt beslut utan diskussion! När arbetet är påbörjat – vi har avsatt en helg för ena sidan (den andra får vänta, vi har planer och idéer för framsidan, den som vetter mot sjön, upptäcker vi att vi nog måste ta bort hela råsponten. På insidan hittar vi gamla, gamla tidningar – till och med från Amerika! Dem försöker jag ta bort så varsamt som möjligt för att spara.

Men när den nya råsponten är ditlagd har Jerker ett superfint underlag att lägga det nya taket på. Då inser vi att skorstenen, trots godkänt från sotaren, inte alls är så bra som vi trodde. Att kronan var dålig, det visste vi, men när Jerker (med hjälp) lyfter bort den, följer översta lagret tegelstenar med. Och när de börjar plocka bort de lösa stenarna är det bara att fortsätta – ända ner till taknocken. Så nu ska vi mura en skorsten också. Då är det tur att vi inte har bråttom.

Lärdom: När man renoverar gamla hus tar allting minst dubbelt så lång tid (och det sägs att allting också blir minst dubbelt så dyrt).

Kloka ord om tålamod (fritt knyckta från livet.se:

Gud jag vill ha tålamod, och JAG VILL HA DET NU!!!

Gud give mig tålamod att finna mig i sådant jag inte kan förändra, mod att förändra sådant jag kan förändra och vishet att skilja det ena från det andra.

Friedrich Christoph Oetinger

Den som har tålamod har allt.

Att få allting behöver inte nödvändigtvis innebära att man får allting genast.

När det inte blir som man har tänkt sig får man tänka om

20 augusti, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

13 juni

Matlagningen har lämnat tydliga spår. Kakeldekorationerna där spisen måste stått tidigare är lite lätt brända i kanten och golvet, nja, här har fettet stänkt kan man säga. Men köksluckorna har en ganska härlig blå färg!

Vi har äntligen fått tillträde och vi hinner knappt ut från banken förrän vi åker upp för att ta vårt torp i besittning. Nu är det på riktigt – nu är Råhyltan vårt och det blir spännande att se vad den tidigare ägaren har lämnat kvar. Ganska mycket visar det sig. En furumöbel med inte mindre än sju stolar i köket. Ytterligare tre stolar står i rummet bredvid köket visar det sig. Ännu ett bord finns på övervåningen, liksom några stolar till. Sängar, jo, jag tackar! Sju tyska sjukhussängar skapar en känsla av … sanatorium.

– De tänker inte jag sova i, säger Jerker.

Jag är benägen att hålla med. Sängarna är säkert bekväma, men känslan? Nä. I vardagsrummet finns två bäddsoffor, den ena grå och halvsnygg – naturligtvis är den trasig. Den andra, den beige, verkar hel om än väldigt … beige. Korgstolarna är fina och lamporna i hörnen gillar jag. Och det är ju inte så här vi ska ha det för evigt.

Men vi ska ta det lite piano. Vi har kommit överens om att göra så lite som möjligt i köket, bortsett från att vi vill ha en glasveranda att sitta och kura på om höstkvällarna. Men jag gillar verkligen lösningen med skåp på vardera sida om kylskåpet – fast ett större kylskåp får man nog placera in där (det står ett ganska modernt i ett hörn) – spana in att det finns en skärbräda under det lilla kylskåpet till vänster på bilden. Visserligen i lårhöjd, men den är så charmig! Jag vill ha den kvar och tycker att det känns onödigt att riva ut gamla gedigna köksstommar och ersätta dem med moderna. Men.

– Här ska vedspisen vara! utbrister Jerker och knackar på murstocken bakom dörren.

Men, men. Städskåpet då? Och min skärbräda?

– Nä, men vi tar bort alla skåp och sätter dit nya.

Det visar sig att de gamla fina och gedigna köksskåpen varken är gamla, fina eller gedigna. Jerker har en poäng. Jag får tänka om.

När det inte blir som man tänkt sig

Det är lätt att bilda sig en uppfattning om hur man vill ha det eller hur något ska vara. Vi människor (i alla fall jag) gillar att drömma, planera och tänka hur saker och ting ska bli. Typ: Åh, på lördag åker vi till djurparken hela familjen, tar med oss matsäck och har en jättemysig dag allesammans. Så kommer lördagen, det regnar, ungarna är griniga och själv är man inte heller så himla glad. Men har vi bestämt att vi ska åka till djurparken så har vi bestämt att vi ska åka till djurparken. Så vi åker och ingen tycker att det är speciellt roligt.

Här kan man välja att göra på några olika sätt. Man kan bestämma sig för att åka til djurparken och göra det till ett äventyr att vara där i ösregnet. Eller så kan man tänka om och bestämma sig för att tillbringa dagen på bio istället.

Fenomenet finns inte bara hemma i familjen. På jobbet är det hur vanligt som helst. I alla fall i min tidigare bransch. När alla annonser var lagda på plats på tidningssidorna och alla artiklar fördelats ut kände jag mig jättenöjd. Då kom någon och hade sålt in en stor annons, så det var bara att göra om allt igen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Antingen tjurar man, eller så tänker man om.

Och det är okej att bli besviken när det inte blir som man tänkt sig. Men det blir också mycket roligare om man bestämmer sig för att inte låsa fast sig i den känslan. Visserligen blev det inte som jag tänkt mig, men jag tänkte om och det blev mycket … bättre! Det tror jag köket på Råhyltan blir också (och jag är tämligen övertygad om att vi kommer få tänka om en himla massa gånger under den här resan).

500 kvadrameter plåt och en elefant

23 juli, 2017 / Tina / 2 kommentarer

31 maj

Det finns hur mycket som helst att ta tag i på Råhyltan. Det är fuktigt i källaren, båda taken behöver bytas inom en inte alltför lång framtid, vi behöver byta fönster, isolera och måla eller byta fasad. Och jag vill hemskt gärna ha en glasveranda som vetter mot sjön där man kan sitta en kulen oktoberkväll och njuta av en kopp te.

Jerker har en idé om att öppna upp hela övervåningen för att isolera från insidan och låta takbjälkarna komma fram. Sen vill jag förstås ha en yogastudio på hörännet i ladugården. Jag ryser vid tanken på att låta ta upp ett härligt stort fönster på gaveln och låta ljuset flöda in. Från en kompis på Facebook får jag en härlig inspirationsbild med böljande gardiner – precis så vill jag också göra! Men jag behärskar mig, trots att det kliar i fingrarna.

Vi diskuterar viktigare saker än yogastudios på höloftet eller te på en glasveranda: Tak! Det är roliga grejer. Not. Men ack så viktiga. Utan tak blir det liksom inte så bra. Och vi kommer att behöva byta taken. På ladugårdstaket ligger ett gammal härligt tak … av eternit. Hur fasen gör man då? Vi undersöker på flera håll. Förr skulle man enkelt bara slängt ner plattorna och grävt ner dem eller kastat dem i sjön. Känns inte direkt som ett alternativ, eternit är väl i det närmaste radioaktivt och livsfarligt. Att lämna in dem kostar antagligen skjortan – om någon ens tar emot dem.

Jerker: Vi kanske ska låta det ligga kvar och bara byta ut de plattor som är dåliga?

Tina tänker: Det verkar enkelt och smidigt. Så gör vi förstås!

Nästa dag har Jerker fått ett tips om en auktionsajt, Klaravik. Plötsligt äger vi 500 kvadratmeter plåt! Nu ska den bara upp på taket också…

Det är bara att inse att pappas gamla uttryck ”på arbetsuppgifter råder ingen brist” är väldigt passande när det gäller Råhyltan. Känslan av att det är så mycket att göra att det blir övermäktigt lurar ständigt… dränera, byta tak på båda husen, byta fönster, röja sly, bygga den där glasveranda, sätta in vedspis, isolera väggar och tak … När ska vi hinna njuta? Det är inte meningen att Råhyltan ska bli ett arbetsläger. Att renovera det här stället blir en elefantuppgift utan dess like.

Elefantuppgifter

Det är nu elefanten i rubriken kommer in. För länge, länge sedan (typ 100 år sedan, nåja, 30 då?) gick vi en kurs i något som kallades Time Management på jobbet jag hade då. Där fick vi lära oss om elefantuppgifter. Ni vet, såna där uppgifter som är så omfattande att de kan kännas så övermäktiga att man inte ens orkar sätta igång. Som om man ställs inför en elefant och ombeds äta upp den. Det går ju inte, eller hur. Man skulle bli proppmätt innan man ens fått i sig örsnibben. Inte för att jag personligen skulle vilja äta en elefant, men ni fattar symboliken?

Det blir en elefantuppgift. En uppgift som till synes är utan slut. Man kommer inte bli färdig inom överskådlig tid och man kommer inte kunna bli klar med uppgiften på en och samma gång. Man måste ta en sak i taget. Precis som när man ska äta en elefant, genom att äta en bit i taget.

Kursen vi gick fortsatte genom att dela upp elefantuppgifterna i flera mindre delar enligt ett sinnrikt och ganska komplicerat system, men den delen brukar jag strunta i. Fast att göra listor och bryta ner alla måsten till mindre uppgifter – som det finns en chans att bli klar med – blir ett sätt att göra det övermäktiga hanterbart.

Trevligt!

3 juli, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Måndag 8 maj

Vi inser att vi i och med köpet av Råhyltan har alla chanser att

verkligen bli osams och bli tvungna att skilja oss.
göra det här projektet till något mer än enbart ett renoveringsprojekt.

Vi bestämmer oss för alternativ nummer två och konstaterar att vi inte har bråttom att sälja Ljunggatan och flytta upp för att bo mitt i en renovering, det har vi ju liksom redan gjort – de senaste tjugo åren. Vi bestämmer att vi börjar med att … göra ingenting (för en gångs skull). Kanske hyr vi ut stället som det står till sommargäster? Då kan vi få in en slant att renovera för. Eller täcka kostnader.

Under tiden rullar livet på som vanligt. Fast kanske vi tar några extra hundpromenader runt Ösjön… bara för att. Jag anstränger mig enormt mycket för att inte göra upp en massa planer och möblera, fast oj vad det kliar i fingrarna!

Och så försöker vi göra upp lite riktlinjer för samarbetsprojektet. Ledordet blir ”trevligt”. Vi ska ha trevligt när vi håller på och grejar häruppe. Känns det inte trevligt, då får vi göra på ett annat sätt.

Jerker: Men vi måste börja med att röja upp utomhus. Ta ner träd och röja sly. Och elda!

Tina tänker: Elda?? Men jag har ju eldfobi!

Tina säger: Javisst! Men vi behöver väl inte ta ner precis alla träd? Och eftersom jag tycker det är lite jobbigt med eld kanske inte jag behöver vara här just vid själva eldandet?

Projekt

En sak som man för det mesta inte tänker på när man drar igång ett projekt är det som händer runt om och i själva projektet. I huvudet sätter man igång en massa planer och tankarna rör sig hit och dit. Pratar man med de andra som är involverade? Sällan. Är man ett par räknar man väl snarare iskallt med att den andre ska förstå precis hur man tänker genom någon sorts osmos. Men det gäller ju att få alla med på samma tåg och då är man så illa tvungen att kommunicera med varandra. Jag hade en tidigare jobbarkompis som haft en chef som frustrerat utbrast ”Ska man behöva kommunicera på det här stället för att få något gjort?”. Svaret är: Ja.

En bra start kan vara någon form av brainstorming där alla galna idéer bara tas emot. Jag lyssnade på ett föredrag om kreativitet av Henrik Schyffert en gång där han berättade hur Killinggänget brukade göra när de skulle komma på nya grejer. Förutom att de åkte Ånedinlinjen (tror jag) och drack en massa alkohol, hade de bestämt att ingen fick säga nej till en enda idé. Man skulle bara säga ”jajamen” till alla idéer, hur knäppa, dåliga eller galna de än var. För, som Schyffert sa ”de dåliga idéerna kommer ändå inte bli genomförda”.

Vi har inte riktigt hamnat i det läget än… men. Det är lite lustigt, för vi har ganska nyligen konstaterat att vi när yngsta dottern lämnar boet nästa år inte har så värst många gemensamma intressen. Jerker gillar att greja med gamla bilar och drömmer om att köra racing. Jag vill yoga. En husbil stod högt på min önskelista, men jag fick inte riktigt med Jerker på det tåget. Nu förstår jag varför – vi väntade ju bara på Råhyltan! Här har vi ett gemensamt projekt att sätta tänderna i!

Ledord

När man har brainstormat färdigt kan det vara lämpligt att hitta en gemensam utgångspunkt, eller ledord som ska genomsyra projektet eller verksamheten. En sorts kärnvärde som alla inblandade känner till och skriver under på. Det kanske låter överdrivet att hitta ledord och kärnvärden i ett renoveringsprojekt som man bara är två om, men nu är Råhyltan mer än bara ett renoveringsprojekt. Det är ett samarbetsprojekt, så come on ledord! Trevligt, bestämde vi. Själv tycker jag att det ger en positivareklang än ”arbetsläger” som vi lite på skoj kallat huset vi hållit på och renoverat i över tjugo år.

Lästips: Dra åt samma håll av Susanne Pettersson och Göran Persson

Det där med att komma överens

28 juni, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Söndag 7 maj

Alltså, vi har lite svårt att komma överens. Någonstans missar vi i kommunikationen. Jag tänker linoljefärg, Jerker gipsskivor.

Jerker: Vad har vi gjort? Det skulle ju vara mycket smidigare att bara riva ner skiten och bygga ett nytt och modernt hus.

När Jerker föreslår att vi ska riva och bygga nytt går jag i taket. Så kan man ju bara inte göra! Råhyltan är ett kulturarv, tänk vilken känsla som sitter i de där väggarna. Huset vi bor i idag är gammalt, det byggdes 1906 och Jerker har byggt ett helt nytt hus både utanpå och inuti. Det räcker väl med att han gör det med ett hus? Kan vi inte bevara det här gamla fina huset?

Jerker: Så du gillar att frysa? Det kommer vara 10-12 grader inomhus på vintern!

Sms från Tina till Jerker:

Om jag menar såhär? Varsam renovering som får ta tid med respekt för dem som kom före och lade ner sin kraft och kunskap så att inte de kulturella värdena förfars samtidigt som man nyttjar den moderna tidens utveckling av material och lösningar.

Sms från Jerker till Tina:

Ja det verkar sunt, men som jag sagt ett gammalt hus blir inte lika genomtänkt, komfortabelt, energisnålt/miljövänligt som ett nytt. Det går sannolikt fortare att bygga ett nytt då man slipper tiden för att riva i det gamla. Jag vet vad det innebär. Men oavsett är detta case längre fram.

Sms från Tina till Jerker:

Du har helt rätt!

Sms från Jerker till Tina:

Jag har en ide om hur vi kan komma överens.

Det där med att komma överens

Tänk hur olika vi människor är. Och hur olika vi ser på saker och ting. Det någon ser som gammal charm och mysighet, ser någon annan som obekvämt, opraktiskt och eländigt. Då är det ganska svårt att hitta en gemensam målbild. Nu gäller det att kommunicera så att vi förstår hur vi menar. En som jag tycker uttrycker det är på ett så himla bra sätt är Anders Gustafsson på Intuagera. Han pratar om att ta varandra i båten, ro fram och tillbaka tills vi ser den andres utgångspunkt. När vi förstår varandra bli det lättare att hitta en väg vi båda kan traska vidare på.

Det blir affär…

21 juni, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Onsdag 3 maj

Efter att jag varit på mitt tidiga affärsmöte åker jag till apoteket för att hämta ut lite medicin. Då kommer jag på att jag kan stanna till på Storgatan och se om mäklaren är på plats. Det är han så jag går in och presenterar mig.

– Hej! Det är jag som är Tina.
– Hej! Vad tyckte ni om huset?
– Vi vill ha det.
– Okej, det har ju inte kommit ut på marknaden än.
– Måste vi vänta? Vi VILL ha det.
– Nej, vi måste inte vänta, men då blir priset ett annat.
– Okej, hur mycket?

Summan mäklaren nämner är en tredjedel högre än utgångspriset.

– Okej. Det kör vi på, säger jag utan att blinka och kommer på att jag kanske måste dubbelkolla med Jerker.
– Kolla med honom och hör av dig.

Sms:
Ring mig, jag har köpt ett hus (för bara lite mer än vi tänkte).

Sen åkte jag till Stockholm för att jobba och träffa släkten.

Den svåra konsten att fatta beslut

Torsk med äggsås eller köttbullar med lingon? Att fatta beslut är inte alltid så himla lätt. Det är något definitivt med att bestämma sig. Eller? Vissa av oss bestämmer oss hur lätt som helst, på tio sekunder. Andra ältar de olika alternativen, vill samla in alla fakta och några till innan man fattar sitt beslut. Låt oss först och främst slå fast att det ena är inte är bättre än det andra. Förutom i vissa situationer, kanske. Står man i djungeln och det kommer en tiger kan det vara ödesdigert att stå kvar och fundera om det är bäst att springa till höger, vänster eller att klättra upp i ett träd. Den som illfort lägger benen på ryggen har (kanske) aningen större chans att överleva. Och står man vid operationsbordet och narkosläkaren säger att pulsen går ner alldeles väldigt måste man också kunna fatta snabba beslut.

Det finns för- och nackdelar med båda sätten. Problem kan det bli när den som gärna fattar snabba beslut ska bestämma sig tillsammans med en som först vill ha ett gediget beslutsunderlag. ”Vilken sölkorv, det är väl bara att bestämma sig”, tänker den snabbe och ”det begriper väl människan att vi måste ha ordentlig koll på de olika alternativen först”, tänker den som är lagd åt det hållet. Kombinationen blir spännande! Kan vi komma ihåg att våra olika sätt att fatta beslut hänger ihop med vilken ledarstil (motivator, relator, producer och processor), eller personlighet, vi har blir det förhoppningsvis lättare att förstå varför den ena fattar i den andres ögon helt oöverlagda beslut och varför den andre är så seg med att bestämma sig.

För övrigt finns det en studie som visar att vi människor fattar beslut i enligt med våra känslor i åtminstone 75 procent av fallen… Nyligen presenterades en ny studie (om jag bara visste var) som visar att den första studien har fel. Enligt den nya studien tar vi hänsyn till våra känslor i vartenda beslut! Sen, när känslorna sagt sitt, letar vi upp fakta som stödjer känslan.

Och skulle det nu vara så att man upptäcker att man fattat fel beslut är det för det mesta inte kört. Man kan ju alltid fatta ett nytt!

Kompromisser är bra

13 juni, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

2 maj 2017

: Sovrum nere

: Sovrum uppe

: Kök

: Vardagsrum

: Hall uppe

: Ännu mer hall uppe…

Klockan har knappt hunnit bli åtta förrän jag ringer mäklaren.

– Hej, jag heter Tina Hjorth Svensson och har fått höra att Råhyltan ska komma ut till försäljning.

– Ja, just det, det stämmer. Är ni intresserade?

– OM! Vi är jätteintresserade!!!!

– Men då måste ni ju få komma och titta.

– Ja, det måste vi. Men nu är det så här att jag ska åka till Stockholm i morgon förmiddag så vi måste titta redan ikväll…

– Det är inga problem, jag ska berätta var nycklarna ligger så kan ni åka upp ikväll.

Efter middagen ger vi oss av. Svärfar vill följa med och jag blir dödsnervös. Nu kommer det gå åt skogen. Svärfar är duktig på att hitta fel och jag känner optimismen falna.

Jerker: Skönt att farsan åker med. Han är bra på att bedöma vad man måste göra och i vilket skick saker och ting är.

Jag hittar nyckeln och vi låser upp ytterdörren. Det här är så spännande!!! Vi kommer in i en ljust ljust blåmålad hall. Men den funkar ju. Det är ljust! Första dörren till vänster döljer trappan upp till andra våningen. Där är mörkt. Vi öppnar nästa. Den leder ner till källaren. Jag tänder lampan och vi tassar ner. Det luktar aningen unket.

– Fukt. Ni måste dränera, säger svärfar.

Men här finns en överraskning. Bergvärme! Den måste väl ändå hamna på plussidan?

Vi går igenom rum för rum. Alltså, man kan inte förvänta sig standard 2017, och det gör vi inte heller. Trappan upp till andra våning är inte målad och i hallen däruppe har de gjort en spännande lösning. Det ligger lite muslort inne på råvinden. Kanske får vi skaffa katt?

– Det är ett friskt hus, konstaterar svärfar och låter förvånandsvärt positiv.

Köket, tja, det är ett kök. Med ett gammalt inbyggt kylskåp och ett modernare, fristående om man så säger… Men, som sagt, vi förväntar oss inte standard 2017.

Taken måste bytas och Jerker vill tilläggsisolera. Jag ser i andanom en glasveranda där man kan sitta en kulen oktoberkväll och titta ut över skön med en kopp te och en pläd över axlarna.

– Jag måste ha en skylift, säger Jerker. Och en fyrhjuling!

– Om du får det, kan vi köpa det då?

Det kan vi!

En kompromiss är ett beslut som syftar till att genom förhandling tillfredsställa flera parter i en intressekonflikt, genom att balansera för- och nackdelar för de inblandade. /Wikipedia

Drömmen om kaffe på förstutrappan

7 juni, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Första maj 2017

Vi bestämmer oss för att åka upp till Ösjön och ta morgonpromenaden med hunden runt sjön. Lite busigt tar vi rakt fram i korsningen och struntar i skylten som ska hålla obehöriga på avstånd. Vi parkerar helt fräckt framför Råhyltans ladugård och kliver ut. Hunden skuttar lyckligt omkring och jag ryser lite av välbehag. Här kan man bo!

Vi går runt huset och kikar in genom fönstret. Huset har använts som jaktstuga de senaste åren, ända sedan Alva, tanten som bodde här, dog. På Alvas tid fanns välskötta rabatter på framsidan och man såg henne ofta pulandes i trädgården. Nu är allt igenväxt. Vi har inga högre förhoppningar om insidan. Men om man bara målar allting vitt kan man stå ut medan man varsamt renoverar det gamla torpstället, tänker jag.

Jerker: Herregud! Här finns att göra. Det kommer kosta skjortan att få ordning på det här stället, för att inte tala om hur mycket tid jag kommer behöva lägga här. Taken måste bytas, fönstren ser bedrövliga ut och man kommer bli tvungen att byta en massa brädor. Vågar inte tänka på hur ladugården ser ut. Det bästa vore att riva hela skiten och bygga något nytt, så att man kan bo bekvämt och ekonomiskt.

Vi hinner inte många meter på vår promenad innan vi är fruktansvärt osams. Av någon märklig anledning lyckas vi alltid inta diametralt olika ståndpunkter och hålla benhårt fast vid dem. När vi kommit halvvägs är jag gråtfärdig. Jag ser hur min dröm om kaffe på förstutrappen krackelerar som en spräckt spegel.

Jerker: Fasen, nu blev hon ledsen igen. Men hon begriper ju faktiskt inte vad det här handlar om!

Tre fjärdedelar runt sjön försöker vi börja om. Båda två ser vi potentialen i stället, båda två känner att det här kan bli bra. Frågan är bara hur. Ska vi nödvändigtvis bråka och bli osams inför varenda steg på den här vägen? Då kommer det bli ohållbart. På avstånd ser vi Råhyltan ligga där i solskenet. Vi måste hitta ett sätt att göra det här på så att det funkar!

– Äsch, vi kör, säger Jerker och jag jublar inombords.

Relator, motivator, processer eller producer?

Inom ledarskap pratar man om olika ledarstilar. Det handlar om olika personlighetsstilar och ingen är mer ”rätt” än någon annan. Faktum är att om man ska jobba i en grupp, behövs det alla sorter för att arbetet ska fungera.

Interpersonal Dynamics Inventory, eller IDI, är en av de personlighetstester man använder för att ta reda på vilken ledarstil man har (och när man vet vilken ledarstil någon annan har kan det bli lättare att samarbeta).

De olika ledarstilarna man talar om inom IDI är: relator, motivator, producer och processer.

En relator är varm, vänlig och vill att alla ska må bra. Relatorn är ödmjuk, social, stödjande och omtänksam. Relatorn kan också uppfattas som konflikträdd eftersom hen inte gärna stöter sig med andra.

Producern är en doer. Hen analyserar situationen, identifierar vilka val som finns och kör på. En producer kan gå över lik i sitt prestationsorienterade fokuserande på uppgiften eftersom hen litegrann ”glömmer bort” de andra.

Motivatorn är festens medelpunkt. Hen betraktas ofta som en optimist med drömmar, visioner och många järn i elden som motivatorn också kan släppa lika fort när något annat nytt lockar. Motivatorn kan upplevas som lite flummigt och jag-fixerad.

Processorn är en helt annan typ. Vederbörande är lugn, logisk och vill helst ha alla fakta på plats innan något beslut kan fattas. En processor är ihärdig, noggrann och pålitlig men kan upplevas som pedantisk och ha svårt att fatta beslut – lite fyrkantig…

Alla har vi drag av de olika ledarstilarna, men det är i princip alltid en som dominerar… och är det så illa att man i en grupp saknar en viss typ av ledarstil är det någon som ”tar på sig” den rollen. Det går ofta jättebra, men man är ju inte helt bekväm eftersom man inte kan vara sitt naturliga jag.

Lästips: idi.se

This is it

5 juni, 2017 / Tina / Kommentarer inaktiverade

Valborgsmässoafton 2017

Vi sitter hos bekantingarna A och G och har precis ätit grillade hamburgare och druckit några glas rödvin. De berättar att de precis sålt sitt hus och att de varit och tittat på Råhyltan som kommer läggas ut till försäljning.

Vi tittar på varandra. Jag har fått ståpäls över hela kroppen och en bild av mig själv med en kaffekopp på en förstubro med lite sjöglitter i ögonvrån. På vägen hem berättar Jerker att han kände det som om han fick en spark i magen. This is it. Jag känner det i hela kroppen. Det är det här tillfället vi väntat på.

I princip från det att vi flyttade in i vårt hus på Ljunggatan för drygt tjugo år sedan har vi tittat på husannonser, funderat, drömt och planerat. Ska vi flytta till kusten? Till Stockholm? Till Växjö där Jerkers huvudkontor finns eller till Borås där jag har mycket att göra eller ska vi vinterbona sommarhuset där ute på ön? Åren har gått och vi har aldrig lyckats komma till skott. Under tiden har vi frenetiskt renoverat och försökt ”få ordning” på vårt gamla hus som byggdes redan 1906. För det mesta under tjafs, gnäll och en i barnens ögon hel del bråk. Nu är vi i det närmaste klara och Jerker har äntligen kunnat ägna sin dyrbara fritid åt pärlan, Mercedes-caben som står i delar i garaget.