13 juni
13 juni
Matlagningen har lämnat tydliga spår. Kakeldekorationerna där spisen måste stått tidigare är lite lätt brända i kanten och golvet, nja, här har fettet stänkt kan man säga. Men köksluckorna har en ganska härlig blå färg!
Vi har äntligen fått tillträde och vi hinner knappt ut från banken förrän vi åker upp för att ta vårt torp i besittning. Nu är det på riktigt – nu är Råhyltan vårt och det blir spännande att se vad den tidigare ägaren har lämnat kvar. Ganska mycket visar det sig. En furumöbel med inte mindre än sju stolar i köket. Ytterligare tre stolar står i rummet bredvid köket visar det sig. Ännu ett bord finns på övervåningen, liksom några stolar till. Sängar, jo, jag tackar! Sju tyska sjukhussängar skapar en känsla av … sanatorium.
– De tänker inte jag sova i, säger Jerker.
Jag är benägen att hålla med. Sängarna är säkert bekväma, men känslan? Nä. I vardagsrummet finns två bäddsoffor, den ena grå och halvsnygg – naturligtvis är den trasig. Den andra, den beige, verkar hel om än väldigt … beige. Korgstolarna är fina och lamporna i hörnen gillar jag. Och det är ju inte så här vi ska ha det för evigt.
Men vi ska ta det lite piano. Vi har kommit överens om att göra så lite som möjligt i köket, bortsett från att vi vill ha en glasveranda att sitta och kura på om höstkvällarna. Men jag gillar verkligen lösningen med skåp på vardera sida om kylskåpet – fast ett större kylskåp får man nog placera in där (det står ett ganska modernt i ett hörn) – spana in att det finns en skärbräda under det lilla kylskåpet till vänster på bilden. Visserligen i lårhöjd, men den är så charmig! Jag vill ha den kvar och tycker att det känns onödigt att riva ut gamla gedigna köksstommar och ersätta dem med moderna. Men.
– Här ska vedspisen vara! utbrister Jerker och knackar på murstocken bakom dörren.
Men, men. Städskåpet då? Och min skärbräda?
– Nä, men vi tar bort alla skåp och sätter dit nya.
Det visar sig att de gamla fina och gedigna köksskåpen varken är gamla, fina eller gedigna. Jerker har en poäng. Jag får tänka om.
När det inte blir som man tänkt sig
Det är lätt att bilda sig en uppfattning om hur man vill ha det eller hur något ska vara. Vi människor (i alla fall jag) gillar att drömma, planera och tänka hur saker och ting ska bli. Typ: Åh, på lördag åker vi till djurparken hela familjen, tar med oss matsäck och har en jättemysig dag allesammans. Så kommer lördagen, det regnar, ungarna är griniga och själv är man inte heller så himla glad. Men har vi bestämt att vi ska åka till djurparken så har vi bestämt att vi ska åka till djurparken. Så vi åker och ingen tycker att det är speciellt roligt.
Här kan man välja att göra på några olika sätt. Man kan bestämma sig för att åka til djurparken och göra det till ett äventyr att vara där i ösregnet. Eller så kan man tänka om och bestämma sig för att tillbringa dagen på bio istället.
Fenomenet finns inte bara hemma i familjen. På jobbet är det hur vanligt som helst. I alla fall i min tidigare bransch. När alla annonser var lagda på plats på tidningssidorna och alla artiklar fördelats ut kände jag mig jättenöjd. Då kom någon och hade sålt in en stor annons, så det var bara att göra om allt igen. Det blev inte som jag hade tänkt mig. Antingen tjurar man, eller så tänker man om.
Och det är okej att bli besviken när det inte blir som man tänkt sig. Men det blir också mycket roligare om man bestämmer sig för att inte låsa fast sig i den känslan. Visserligen blev det inte som jag tänkt mig, men jag tänkte om och det blev mycket … bättre! Det tror jag köket på Råhyltan blir också (och jag är tämligen övertygad om att vi kommer få tänka om en himla massa gånger under den här resan).
