Måndag 8 maj
Vi inser att vi i och med köpet av Råhyltan har alla chanser att
- verkligen bli osams och bli tvungna att skilja oss.
- göra det här projektet till något mer än enbart ett renoveringsprojekt.
Vi bestämmer oss för alternativ nummer två och konstaterar att vi inte har bråttom att sälja Ljunggatan och flytta upp för att bo mitt i en renovering, det har vi ju liksom redan gjort – de senaste tjugo åren. Vi bestämmer att vi börjar med att … göra ingenting (för en gångs skull). Kanske hyr vi ut stället som det står till sommargäster? Då kan vi få in en slant att renovera för. Eller täcka kostnader.
Under tiden rullar livet på som vanligt. Fast kanske vi tar några extra hundpromenader runt Ösjön… bara för att. Jag anstränger mig enormt mycket för att inte göra upp en massa planer och möblera, fast oj vad det kliar i fingrarna!
Och så försöker vi göra upp lite riktlinjer för samarbetsprojektet. Ledordet blir ”trevligt”. Vi ska ha trevligt när vi håller på och grejar häruppe. Känns det inte trevligt, då får vi göra på ett annat sätt.
Jerker: Men vi måste börja med att röja upp utomhus. Ta ner träd och röja sly. Och elda!
Tina tänker: Elda?? Men jag har ju eldfobi!
Tina säger: Javisst! Men vi behöver väl inte ta ner precis alla träd? Och eftersom jag tycker det är lite jobbigt med eld kanske inte jag behöver vara här just vid själva eldandet?
Projekt
En sak som man för det mesta inte tänker på när man drar igång ett projekt är det som händer runt om och i själva projektet. I huvudet sätter man igång en massa planer och tankarna rör sig hit och dit. Pratar man med de andra som är involverade? Sällan. Är man ett par räknar man väl snarare iskallt med att den andre ska förstå precis hur man tänker genom någon sorts osmos. Men det gäller ju att få alla med på samma tåg och då är man så illa tvungen att kommunicera med varandra. Jag hade en tidigare jobbarkompis som haft en chef som frustrerat utbrast ”Ska man behöva kommunicera på det här stället för att få något gjort?”. Svaret är: Ja.
En bra start kan vara någon form av brainstorming där alla galna idéer bara tas emot. Jag lyssnade på ett föredrag om kreativitet av Henrik Schyffert en gång där han berättade hur Killinggänget brukade göra när de skulle komma på nya grejer. Förutom att de åkte Ånedinlinjen (tror jag) och drack en massa alkohol, hade de bestämt att ingen fick säga nej till en enda idé. Man skulle bara säga ”jajamen” till alla idéer, hur knäppa, dåliga eller galna de än var. För, som Schyffert sa ”de dåliga idéerna kommer ändå inte bli genomförda”.
Vi har inte riktigt hamnat i det läget än… men. Det är lite lustigt, för vi har ganska nyligen konstaterat att vi när yngsta dottern lämnar boet nästa år inte har så värst många gemensamma intressen. Jerker gillar att greja med gamla bilar och drömmer om att köra racing. Jag vill yoga. En husbil stod högt på min önskelista, men jag fick inte riktigt med Jerker på det tåget. Nu förstår jag varför – vi väntade ju bara på Råhyltan! Här har vi ett gemensamt projekt att sätta tänderna i!
Ledord
När man har brainstormat färdigt kan det vara lämpligt att hitta en gemensam utgångspunkt, eller ledord som ska genomsyra projektet eller verksamheten. En sorts kärnvärde som alla inblandade känner till och skriver under på. Det kanske låter överdrivet att hitta ledord och kärnvärden i ett renoveringsprojekt som man bara är två om, men nu är Råhyltan mer än bara ett renoveringsprojekt. Det är ett samarbetsprojekt, så come on ledord! Trevligt, bestämde vi. Själv tycker jag att det ger en positivareklang än ”arbetsläger” som vi lite på skoj kallat huset vi hållit på och renoverat i över tjugo år.
Lästips: Dra åt samma håll av Susanne Pettersson och Göran Persson
