31 maj

Det finns hur mycket som helst att ta tag i på Råhyltan. Det är fuktigt i källaren, båda taken behöver bytas inom en inte alltför lång framtid, vi behöver byta fönster, isolera och måla eller byta fasad. Och jag vill hemskt gärna ha en glasveranda som vetter mot sjön där man kan sitta en kulen oktoberkväll och njuta av en kopp te.

Jerker har en idé om att öppna upp hela övervåningen för att isolera från insidan och låta takbjälkarna komma fram. Sen vill jag förstås ha en yogastudio på hörännet i ladugården. Jag ryser vid tanken på att låta ta upp ett härligt stort fönster på gaveln och låta ljuset flöda in. Från en kompis på Facebook får jag en härlig inspirationsbild med böljande gardiner – precis så vill jag också göra! Men jag behärskar mig, trots att det kliar i fingrarna.

Vi diskuterar viktigare saker än yogastudios på höloftet eller te på en glasveranda: Tak! Det är roliga grejer. Not. Men ack så viktiga. Utan tak blir det liksom inte så bra. Och vi kommer att behöva byta taken. På ladugårdstaket ligger ett gammal härligt tak … av eternit. Hur fasen gör man då? Vi undersöker på flera håll. Förr skulle man enkelt bara slängt ner plattorna och grävt ner dem eller kastat dem i sjön. Känns inte direkt som ett alternativ, eternit är väl i det närmaste radioaktivt och livsfarligt. Att lämna in dem kostar antagligen skjortan – om någon ens tar emot dem.

Jerker: Vi kanske ska låta det ligga kvar och bara byta ut de plattor som är dåliga?

Tina tänker: Det verkar enkelt och smidigt. Så gör vi förstås!

Nästa dag har Jerker fått ett tips om en auktionsajt, Klaravik. Plötsligt äger vi 500 kvadratmeter plåt! Nu ska den bara upp på taket också…

Det är bara att inse att pappas gamla uttryck ”på arbetsuppgifter råder ingen brist” är väldigt passande när det gäller Råhyltan. Känslan av att det är så mycket att göra att det blir övermäktigt lurar ständigt… dränera, byta tak på båda husen, byta fönster, röja sly, bygga den där glasveranda, sätta in vedspis, isolera väggar och tak … När ska vi hinna njuta? Det är inte meningen att Råhyltan ska bli ett arbetsläger. Att renovera det här stället blir en elefantuppgift utan dess like.

Elefantuppgifter

Det är nu elefanten i rubriken kommer in. För länge, länge sedan (typ 100 år sedan, nåja, 30 då?) gick vi en kurs i något som kallades Time Management på jobbet jag hade då. Där fick vi lära oss om elefantuppgifter. Ni vet, såna där uppgifter som är så omfattande att de kan kännas så övermäktiga att man inte ens orkar sätta igång. Som om man ställs inför en elefant och ombeds äta upp den. Det går ju inte, eller hur. Man skulle bli proppmätt innan man ens fått i sig örsnibben. Inte för att jag personligen skulle vilja äta en elefant, men ni fattar symboliken?

Det blir en elefantuppgift. En uppgift som till synes är utan slut. Man kommer inte bli färdig inom överskådlig tid och man kommer inte kunna bli klar med uppgiften på en och samma gång. Man måste ta en sak i taget. Precis som när man ska äta en elefant, genom att äta en bit i taget.

Kursen vi gick fortsatte genom att dela upp elefantuppgifterna i flera mindre delar enligt ett sinnrikt och ganska komplicerat system, men den delen brukar jag strunta i. Fast att göra listor och bryta ner alla måsten till mindre uppgifter – som det finns en chans att bli klar med – blir ett sätt att göra det övermäktiga hanterbart.